Jag, en samlare?

Det här reportaget om mej kom ut nu i helgen i en tidning som heter Just nu, den delas ut gratis på Åland en gång per månad.Kanske samlar hon inte, utan snarare grupperar. Hantverkaren Ann Granlunds inredningsstil står på en bas av loppisfynd, egenhändiga kreationer och arvegods och går i skalan grönt, blått och orange
– Jag tycker om att ha saker länge. Jag skaffar sånt jag gillar och så har jag det sen, säger Ann.

Här bor en samlare. Det är första intrycket då man parkerar hos Ann Granlund. En uppsättning gamla tvättfat och kastruller agerar blomkrukor utanför huset. Korgar i varierande form och storlek huserar andra blommor på förstukvisten. Och inne i huset står föremål som på ett eller annat sätt passar ihop i små eller stora grupper i fönster, bänkhörnor eller på spiskransen.

Det kan vara färg som binder dem samman, som de limegröna glaskreationerna av Nanny Still, Helena Tynell och andra finska formgivare som lyser upp fönstret vid anslagstavlan. Eller funktion, som hos alla kannor i blå och gröna toner som pryder en öppen hylla i lantköket. Första kannan kom via en släkting som drivit kafét De fyra vindarnas hus i Hangö. Ett ställe som tidigare ägts av självaste fältmarskalk C.G. Mannerheim, och så även kannan.

Hon har plockat ihop sitt hem under hela livet. Här samsas arvegods och auktionsfynd, loppisgrejer och egenhändiga skapelser.

– Jag har nog ingen direkt stil. Det är allt ifrån sekelskifte till 40-, 50-, 60- och 70-tal. Men visst finns det även nya saker som tilltalar mig. Marimekko har till exempel precis lanserat ett glas, något slags whiskyglas tror jag. Det gillar jag skarpt! Men jag dricker ju inte whisky ...

Ann hämtar ett modemagasin och bläddrar fram en bild på glasen ”Sukat makaralla” av Anu Penttinen. Ivern i ögonen säger att snart står det nog en samling sådana på någon kökshylla i det Granlundska boendet. Säkert går det att dricka vatten ur dem också.

Redan som tioåring gjorde Ann sitt första auktionsfynd och skåp och hyllor i tonårsrummet målades om för att matcha de egenhändigt utvalda gulbruna tapeterna.

– Mina föräldrar gick på auktioner och antikaffärer. Då fanns inga loppisar men antikaffärerna var inte heller så exklusiva som de kan vara i dag.

I dag går hon gärna på loppis då hon besöker andra platser. Gör till och med research inför resorna för att hitta rätt butiker.

– Men sporten är att sakerna ska vara billiga. Om jag måste betala för mycket tappar det sin tjusning.

Ann vill att allt ska ha en själ.

– Visst har jag köpt vissa saker från till exempel Ikea men de har ingen livslängd. Efter tre månader har jag tröttnat och ställer in dem i nåt skåp. Jag tycker om att ha saker länge. Folk håller på och gör om hela tiden, sån är inte alls jag.

Finns det något absolut nej hemma hos dig?

– Inte direkt. Jag tycker inte alls om färgen brunt. Med undantag för trärent.

Någon stil du drömmer lite om då?

– Absolut inte. Visst kan jag tycka det är otroligt snyggt på bild med PH-lampor och Ellipsbord. Det är formfulländat och symmetriskt men talar inte alls till mig ändå. Jag vill ha min egen mix.

Textiltryck är Anns eget huvudområde även om motiven också spiller av sig på brickor, skärbräden och glasunderlägg. De egna mönstren är inte sällan inspirerade av fynden hon gör i andra hand.

– Visst inspireras jag av 60-70-talet. Ingen i min generation som sysslar med textiltryck kan väl komma undan Marimekko till exempel.

Inspirationen kommer enkelt. När som helst kan Ann vara tvungen att kasta sig över penna och papper och göra en mönsterskiss.

– Att sitta och vänta på inspirationen fungerar inte för någon som ska ha hantverk som yrke. Det är bara att jobba på så kommer idéerna småningom.

Ändå menar sig Ann vara en fullständigt känslomässig designer. Tyvärr om man frågar henne själv.

– Det är en svaghet faktiskt. Visst vet jag att jag skulle behöva en ny löpare till varje höst till exempel. Men jag designar alltid precis det jag känner för.

Eftersom Ann är utbildad till dekoratör tänker hon rätt mycket på inredning och smygflyttar ibland saker hemma hos folk efter sitt eget öga.

– Lite fräckt kanske, varför skulle mitt sätt vara rätt? Men jag tycker ofta att saker ”flyger omkring” hemma hos folk. Att de står för långt ifrån varandra. Det är lite dekoratörssjuka det där att hela tiden gruppera.

Kanske är det därför det ser ut som att du samlar? För att saker står i grupp?

– Så är det nog.

...för samlare, det är du inte?

– Nåja, jag vet inte. Mina vänner får säkert hicka när jag säger det här men jag tycker faktiskt inte att jag samlar särskilt mycket, säger Ann. Kannorna till exempel, den samlingen har skapats under 40 år. Det är inte ens en i året, kan man verkligen kallas samlare då?

Anns tips:

Bästa loppisen

• Tulavippan i Gagnef.

Bästa fyndet

• En servis med 24 kaffekoppar från Arabia. De har vacker färg och form men viktigast för att de ska kännas som mitt bästa fynd är egentligen att de är så många.

Om att inreda

• Samla i grupp. Man kan ha väldigt många färger i ett rum om man bara grupperar sakerna.

• För mycket matchat blir tråkigt. Tänk ut ett par grundfärger i varje rum och spåra sen ur med någonting i en helt annan färg.

• Ha inte allting framme hela tiden. det är väldigt roligt att ställa undan saker ett tag. De känns som nya när man plockar fram dem igen.

Text: Anna Karlsson

Foto: Ida Jansson